Kamp mellan infrastrukturåtgärder 

En extrem form av business-as-usual som präglar transportsektorn är det trubbiga mantrat att ”trafikslagen ska inte ställas emot varandra”. På alla seminarier och rundabordssamtal om transporter och infrastruktur återkommer som en absolut sanning att politiskt beslutsfattande inte ska ställa exempelvis satsningar på järnvägstrafik mot vägtrafik, sjöfart och flyg och vice versa. I dess enklaste form innebär mantrat att status quo bibehålls. En något mer nyanserad tolkning innebär att vi kan finslipa fördelningen men inte får straffa ut något av trafikslagen.

Under 1900-talet har vi sett kraftiga historiska förändringar av fördelningen av transporter mellan olika trafikslag. Ändringar över tid av andelen järnväg, vägtrafik, sjöfart och flyg är förstås resultatet av teknikutveckling, samhällsförändringar och politiska strömningar. Vill vi i framtiden se minskad trafik på våra vägar, ökande järnvägstrafik, lägre energiförbrukning i transportsektorn, mindre CO2-utsläpp, mindre partiklar från vägslitage och mikroplaster från däckslitage? Ja, då måste vi acceptera en omfördelning från dagens läge. Det betyder inte att något trafikslag ska avskaffas. Men det måste rimligen få innebära en förändring av fördelningen av transporter mellan olika trafikslag.

Då hamnar omedelbart den pågående kampen mellan infrastrukturåtgärder i blickfånget. Utbyggnad av Arlanda, nedläggning av Bromma, ny Öresundsförbindelse för enbart lastbilar, personbilar och persontåg, nya stambanor för höghastighetståg, hyperloop, magnettåg, laddstolpar, elvägar – alla dessa beslut förtjänar att rannsakas i grunden. Vi behöver korrekta och relevanta ingångsvärden avseende CO2, trängsel, godstransporternas behov och partikelutsläpp i de samhällsekonomiska kalkylerna. Moderniserade samhällsekonomiska modeller får sedan stödja politikens beslutsfattande om vilka infrastrukturprojekt och styrmedel som är rätt väg framåt.