Metoder för att motverka tågförseningar kritiseras av Riksrevisionen
Statens styrmedel för att motverka tågförseningar – kvalitetsavgifter och regressrätt – får omfattande kritik av Riksrevisionen som har genomfört en granskning av dessa. I granskningen tittar Riksrevisionen även på regeringens styrning och uppföljning av styrmedlen samt deras påverkan på Trafikverkets arbete att motverka driftlednings- och infrastrukturrelaterade förseningar.
Riksrevisionen konstaterar att det förekommer brister i orsakskodningens kvalitet, i styrmedlens utformning och i Trafikverkets arbete som gör att styrmedlen inte skapar tillräckliga incitament och styrande effekter för att motverka förseningar. Styrmedlen har inte heller någon större påverkan på Trafikverkets arbete med planering och prioritering av förebyggande åtgärder för att minska driftledning- och infrastrukturrelaterade störningar. Granskningen visar därmed att punktlighetsmålet om 95 procent saknar koppling till styrmedlen. Trafikverket genomför inte heller några analyser av kostnaderna som förseningarna medför. Det saknas också utvärderingar av vidtagna åtgärders effekt på förseningar, vilket gör det svårt att bedöma huruvida Trafikverkets verksamhet med förebyggande arbete för förseningar förbättras och utvecklas på ett effektivt sätt.
Riksrevisionen konstaterar också att målen för punktlighet och förseningar inte ligger på en samhällsekonomiskt effektiv nivå samt att avgiftsmodellen inte är grundad i en analys av vad avgifternas strukturer och nivåer har för effekter på punktlighet eller förseningar. Vidare konstaterar Riksrevisionen att regressystemet inte är kostnadseffektivt och har svag styreffekt. Administrativa kostnader inom Trafikverket är stora med anledning av mycket manuellt arbete. Granskningen visar också att viss regressersättning faller utanför systemet på grund av det stora manuella arbetet som företagen måste genomföra i ansökningsprocessen, vilket gör att det ibland blir ekonomiskt ointressant för företagen att ansöka om ersättning. Tågföretagen har tidigare också kommenterat regressprocessens administrativa utmaningar.
På basis av granskningen rekommenderar Riksrevisionen regeringen att göra en uppföljning och översyn av regressystemet kostnadseffektivitet och styreffekt. Om regeringen bedömer att det saknas förutsättningar för förbättringar, föreslås regeringen överväga att föreslå riksdagen att lägga ner regressystemet för inrikes trafik. Trafikverket i sin tur rekommenderas att göra en analys för att ta fram en samhällsekonomiskt effektiv nivå för järnvägens punktlighet och förseningar, utveckla metoder och arbetssätt för att registrera orsakskoder för järnvägsföretagens följdförseningar, säkerställa kvaliteten på trafikledarens prioriteringsbeslut, utveckla planering och prioritering av förebyggande åtgärder för att bättre motverka förseningar.
Tågföretagen välkomnar Riksrevisionens granskning. Givet det utmanande läget som järnvägsföretagen befinner sig i på grund av sena tågplaneleveranser och den stora oron kring införandet av MPK, är situationen extra påtaglig – så även för Trafikverket. Kvalitetsavgifterna och regressrätten är viktiga byggstenar för att Trafikverket och järnvägsföretagen skall hålla den kvaliteten som utlovas i de avtal som finns mellan järnvägsföretagen och Trafikverket. Ansvaret för punktligheten är delat – dock är det beroende av en tidtabell som Trafikverket levererar och som järnvägsföretagen i sin tur är beroende av.
Tågföretagen har även tidigare pekat ut nödvändiga åtgärder som behövs för att processen kring kvalitetsavgifter ska bli bättre, bland annat i detta remissvar. Det är dock olyckligt att statliga styrmedel och initiativ vars syfte är att förbättra tågresandet för våra kunder och resenärer gång efter gång brister.
Slutligen vill vi även poängtera att det vore olyckligt ifall granskningen i fråga leder till att regressrätten avvecklas. Det var ett genombrott för Sverige när regressrätten infördes i samband med den nya järnvägslagen 2018, se prop. 2017/18:62. Enligt järnvägslagen tillämpas bestämmelserna om internationell järnvägstrafik, COTIF 1999, på järnvägsföretagens avtal med infrastrukturförvaltare. Detta var en stor modernisering av regelverket samt en förenkling för transportörer då det innebar en möjlighet till harmonisering av bestämmelser för järnvägsföretagen.
För att hantera de utmaningar som finns borde processen i stället utvecklas och effektiviseras så att det blir lättare att ansöka om ersättning. Det behöver finnas incitament för att samtliga aktörer ska ta ansvar för upprätthållandet av punktlighet, kvalitet och tillförlitlighet. Järnvägsföretagen behöver kompenseras för de extra kostnader och skada som orsakas av Trafikverket.