Bråttom bryta det negativa tonläget och fatta rätt beslut om framtiden
Underhållsskulden och bristen på kapacitet är akuta frågor ur ett politiskt perspektiv. Redan när förra regeringens infrastrukturproposition 2018–2029 presenterades i slutet av 2016 konstaterade vi att planen inte ger något utrymme för avbetalning av infrastrukturskulden på järnvägssidan som då uppgick till 36 mdr och som byggts upp under årtionden av regeringar av alla färger. – Ja, det blev en stor höjning av underhållet med 47 procent mot tidigare infrastrukturplan, men ändå innefattade inte den nya planen någon avbetalning av skulden. Skulden på 36 mdr ligger framför oss och där har inget ändrats sedan 2016, trots att kännedomen om de enorma infrastrukturskulderna på både järnväg och väg debatterats allt livligare de senaste åren. – Visst, Trafikverket förtjänar kritik eftersom hanteringen av underhållet måste kunna skötas mer effektivt och med större grad av ansvarstagande, men det vilar ett historiskt tungt ansvar på regering efter regering för det läge vi befinner oss i.
Och även om järnvägen skulle fungerat perfekt så har vi 2019 i storstadsstråken nått kapacitetstaket. Nu befinner vi oss i ett läge där Sverige måste klara av att göra två saker samtidigt. Dels måste vi lägga maximalt fokus på de dagliga utmaningarna och pressa in tillräckligt med tid för underhåll i en anläggning där allt mer resenärer och gods måste fram. Dels måste vi snabbt bygga nya stambanor mellan våra största städer, helst på 10 år enligt de löften som Sverigeförhandlingen förhandlat fram med kommuner utmed banans sträckning i utbyte mot byggande av 285 000 bostäder.
I veckans nyheter rapporterades också att prognosen blir allt sämre för att transportsektorn ska nå det lagfästa klimatmålet om 70 procents minskning av utsläpp av växthusgaser till 2030. Trenden är nu i helt fel riktning och läget börjar bli kritiskt. Framtidsteknologier i all ära, men det krävs också en transformation av befintligt transportsystem där klimatsmarta alternativ som järnvägen används i så stor utsträckning det bara är möjligt. Beslutande politiker måste därför också adressera järnvägens konkurrenskraft genom relevanta styrmedel och skatteväxling. Och det är bråttom.